Jämförelser med Stockholm

Jag börjar landa här i Linköping nu, men måste säga att jag längtar hem. Längtar till Stockholm i mitt hjärta. Känns som att det bara är fåniga saker jag längtar efter, men det är väl så det är med längtan. Det är ändå rätt stort att flytta iväg till en annan del av landet, även om avståndet nu inte är överdrivet stort.

Jag tror det jag reagerar mest på är alla olika dialekter som finns på universitetet, allt är i en enda röra. På ett sätt är det fint, men på ett sätt är det ansträngande att behöva lyssna på olika hela tiden. Det hemskaste är nog att jag inser hur jag får förutfattade meningar om människor utifrån vilken dialekt de har. Skåningen är långsam, den som pratar mest bred småländska räknar jag med att den är lantis och inte så smart, och den snyggt klädda tjejen som pratar norrländska tror jag är lugn och trevlig, även om hon egentligen inte ger ett så lugnt intryck.

Det jobbiga är att jag tänker på hur de uppfattar mig. Stockholmska kanske inte är en populär dialekt precis, vi blir nog sedda som snorkiga och som att vi tror att vi är lite bättre. Jag tror verkligen inte att jag är bättre! Men jag längtar hem pga det, längtar efter att alla ska prata ungefär som jag och att det därför inte ska gå att få så mycket fördomar om mig för den dialekt jag har. Saknar att höra andra prata min dialekt också, jag är rätt ensam som stockholmare här.

Vad som är bra med Linköping

Jag trodde att utelivet skulle vara sämre här. Men det är bra att det är en mindre stad. Det finns färre ställen, men man kommer in utan att behöva köa i timmar. Och dörrvakterna är mestadels trevliga! Dessutom är det större chans att träffa någon man känner lite, vilket är bra för mig som är så ny här.

Kollektivtrafiken är bättre också. Den kommer i tid och funkar som den ska. Är väl för att den inte behöver köra lika långa rundor i och för sig. Men det är skönt det med, man behöver inte åka lika långt, inte lägga en massa tid på det. Och man slipper tunnelbanan. 

Det är lugnare här. Trodde jag skulle irritera mig på det, men det är skönt. Som att ett lager stress skalats av mig när jag kommit till en stad där alla inte har hysteriskt bråttom när man möter dem på trottoaren.